Striden om jämthunden. En artikel som jag skrev till Jakt och Jägare nr 11 2002.

Slutet av 70- och början av 80-talet frilansade jag som grafisk formgivare på tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten. Vi arbetade på den tiden intensivt med tidningens utformning och jag vistades ofta och länge på redaktionen.
Tack vare det fick jag också förmånen att träffa och samarbeta med många jägarprofiler, skribenter och konstnärer som mindes gångna tider.
Diskussionerna låg alltid på en hög och ljudlig nivå, särskilt när det gällde hundar. Chefredaktören och tidskriftens ägare, B O Jahnsson (allmänt kallad Boj), var en man som hade en unik förmåga att entusiasmera och engagera sin omgivning. Han drev också sina hjärtefrågor med stor envishet.
En av dem handlade om jämthundar och han berättade gärna om alla turer, förvecklingar och trätor han själv och likasinnade varit inblandade i. På den gamla goda tiden…

Striden om jämthunden
Historien börjar med Aksel Lindström, en jämte från Aspås som i sin hembygd var känd som Alaska-Lindström.
Han hade genomkorsat Alaska från Nome till Point Barrow med hundspann och efter hemkomsten organiserat en arktisk hundambulans, som under svåra förhållanden gjort uppmärksammade färder. Han ansåg att sådana hundspann borde utnyttjas av räddningstjänsten för att hitta vilsekomna turister i fjällen.
När han sen skulle välja ut lämpliga hundar till spannen insåg han att de storvuxna hundar som han mindes från barndomen i Aspås knappt fanns att få tag i längre.
En vinterdag 1942 skickade därför Aksel Lindström en klagoskrift till Björn von Rosen, som då arbetade på Svenska Dagbladet med jakt- och hundfrågor.
Han berättade i brevet till von Rosen om en storväxt form av norrlandsspets som han kallade björnhund och som nu var på utdöende.
Det här var under krigsvintern och en lista hade sänts ut av myndigheterna till de registrerade hundraser som ansågs vara till praktisk nytta. Ägarna till dessa hundar kunde erhålla extratilldelning av livsmedel.
Aksel Lindström påpekade att gråhunden, och särskilt då den större jämtländska varianten, inte fanns med på listan! Det var det som var anledningen till att han fattade pennan.
Von Rosen skrev då en artikel om “björnhunden”. Den illustrerades med fotografier av en kraftig spetshund. Därmed var första steget taget i något som senare skulle utveckla sig till striden om jämthunden.

Två olika typer
Svenska Kennelklubben bildades 1889. Då befann sig alla spetshundar i en salig röra. Men snart utkristalliserades två olika typer, en större och en mindre med särskiljande inre och yttre egenskaper. Från den tiden, innan det fanns någon fastställd rasstandard kan man läsa olika beskrivningar av dessa typer.
“Den mindre formen har brett huvud och spetsig, samt jämförelsevis kort nos”.
Den störres karaktäristiska kranieform beskrevs på följande sätt: “Bakhuvudet var smalare och nosen anmärkningsvärt mindre avsmalnande, mera jämnbred.”
Jägmästare Hugo Samzelius som var engagerad i ämnet ansåg att den större, mera grovt byggda och mörkfärgade formen hade sin utbredning i Härjedalen samt trakterna runt Storsjön och vidare norrut i lappmarken såsom Åsele och Vilhelmina.. Han säger vidare:
“Bönderna kring Storsjön kallades också av andra jemtar ‘storhundsslaget’ på grund av sina stora gårdvarar. Den norska s k dyrehunden tillhör denna grövre form - i flera trakter av Norge har emellertid denna ej varit inhemsk utan blivit hämtad från Sverige.”
Svenska Kennelklubben tillsatte en kommitté bestående av tre personer, bl a nämnde Samzelius, för att utarbeta en rasstandard.
Där beslöt man att välja bort den större varianten! Den ansågs vara trög, ointelligent och föga jaktduglig!
Boghöjden hade av Samzelius ursprungligen angivits till 40-50 cm för den mindre varianten, men ökades nu till 45-55 cm. Den större var omkring 60 cm. Nosen skulle vara lång, vilket var den goda älghundens osvikliga attribut, ansåg man.
Men nu började det bli verkligen rörigt. En herr Fredenberg skrev i kommentaren till jämthundens rasstandard:
“Huruvida denna under namn av jämthund av herrar Sahlin och Samzelius med stor utförlighet beskrivna hund skall anses som en särskild 3:e form av norrlandsspetsen eller blott som en mindre hund av den grövre form som finnes i Jämtland vågar jag icke nu söka avgöra. Av den lämnade beskrivningen synes den mig stå mitt emellan ovannämnda grövre form och den lättare, kanske den ock är en korsning av dessa bägge former?”

Huvudet på spiken, skulle man kunna säga. I boken “Nordliga spetsar” skriver B O Jahnsson: “Den kompromisskaraktär hos standarden som Fredenberg här sätter fingret på framstår som den direkta och självklara roten och upphovet till de hätska fejder som i femtio års tid skulle blossa mellan nord och syd, mellan jämtar och SKK, och som sånär utplånade vår nuvarande jämthund. Standarden var i Sverige ett försök till sammanjämkning av två motstridiga uppfattningar, ett försök som helt naturligt inte kunde utfalla lyckligt eftersom uppfattningarna i själva verket gällde två olika hundar.

Striden trappas upp
Debatten rasade i Svenska Dagbladet. Gråhundarnas talesman Tor Nätterquist, Kennel av Grå, påpekade att den större gråhundsvarianten inte var något annat än en bastard. Att den skulle få en egen rasstandard innebar att det 40-åriga förädlingsarbetet som lagts ner på gråhundsaveln skulle raseras. Det skulle bli kaos!
Men Björn von Rosen kunde inte förstå hur ett särskiljande kunde medföra sådana risker. Om “björnhunden” var en sån ointressant bastard så borde det väl närmast vara en välgärning mot de seriösa gråhundsuppfödarna om den större blev avskild och omhändertagen i en egen typ, menade han.
Kennelklubbens ordförande Carl R von Essen, sekreteraren Carl Leuhusen och Carl Gustaf Cassel var till att börja med artiga, men blev med stridens fortskridande markerat negativa.
Tillsammans med norrmännen hade Svenska Kennelklubben 1937 stadfäst gråhundens standard och enats om att renodla den.
l Norge var rasen redan etablererad som landets nationalras. Här skulle inte ändras på något som man hade kämpat för sedan sekelskiftet!
Från ett oväntat håll visades dock ett intresse för “björnhunden”. Det var från Arméhundschefen Einar Edström som hade erfarenheter av den större gråhunden under finska vinterkriget och uttalade: “Vi kan naturligtvis ha användning av björnhunden när behovet av draghundar är särskilt stort under vintern.”
Men betonade att det var en jakthund, jaktinstinkten gick inte ur honom, vilket försvårade den militära dressyren. Dessutom skarp i humöret och inte lätt att handskas med!

Den l mars 1942 hade Svenska Spetshundklubben årsmöte och man hade bjudit in Björn von Rosen till diskussion. Nu tog von Rosen tillfället i akt att på ort och ställe bekanta sig med den omstridda hunden.
Hitintills hade han ju bara sett den på fotografier och fått andrahandsrapporter men nu skulle han äntligen få stilla sin nyfikenhet.
Tänk om fotografierna var missvisande och det skulle visa sig vara en “pälshund” - tung, trög, ointressant! Han hade ju trots allt stått på barrikaden och kämpat för jämthundens bevarande som egen ras.
Man kan lätt förstå hans anspänning inför mötet och så här beskriver han det i sin bok , Mitt hundliv.
“Men när vi steg ut på perrongen i Östersund och Nils Eriksson i Rensbo, vänligt leende, kom fram med Boj i koppel, var frågan om exteriörmodell löst för min del.
Rensbo-Boj var ingen särskilt stor hund (han vägde 28 kg), men hans typ var intensiv och omisskännlig, något helt annat än en förstorad gråhund, och han hade en hållning och personlighet som kom honom att fylla ögat redan på avstånd.
Finns det många sådana, tänkte jag, är saken klar, då kan inte gråhundsuppfödarna hålla emot i längden.”

Högröstat årsmöte
Årsmötet på kvällen blev precis så högröstat som man kunde förvänta sig. “Pälshunds”-begreppet ventilerades grundligt och termen “björnhund” hade åtskilliga gånger surrat kring Aksel Lindströms magra profil.
För att mötesdeltagarna skulle bli varse om verkligheten leddes nu Rensbo-Boj in av Nils Eriksson. Han hade fått vänta i ett angränsande rum, där ingen visste att han var. Här följer von Rosens referat:

“Det blev tyst när han kom in. Kriminalkonstapel Axel Lindgren, den mest anlitade spetshunddomaren i Jämtland och Spetshundklubbens drivande kraft, fick ett fundersamt uttryck i sitt väderbitna ansikte, som ännu var ganska mörkfärgat efter diskussionens hetta. (Han hade varit en av de mest aggressiva.). Jag tror jag minns hans ord ganska exakt.
-Ja, jag kan inte se något märkvärdigt med den här hunden. Sådana hundar har vi haft gott om. Det är ingen dålig hund, det är i själva verket en bra hund. Det är ungefär en sån hund som vi vill ha fram.
-Ja, men är det en standardhund? sa jag. Är det en sån hund som Kennelklubben vill ha fram? Herr Lindgren är ju domare.
-Nej, det förstås, sa Lindgren. Efter standarden är han ju inte. Men standarden bör ändras, det är ju det vi har sagt, den är felskriven.
- Det där att ändra standarden så att den skall passa båda typerna är dödsdömt, sa jag. Hundarna är för olika. Tror ni inte det själva? Det blev tyst igen.
Så drog Lindgren ett långt andetag, nästan en suck. - Joo, kanske det, sa han. Vi kanske ska tänka lite närmare på det här.”

Nu var man i alla fall i samförstånd med Spetshundklubben och enades om namnet “jämthund” istället för “björnhund” som rasbeteckning. Men Kennelklubben brydde sig föga om detta.
Nästa intressanta steg framåt i det här ärendet var Kennelklubbens vårutställning i Östersund 1943. Där hade Spetshundklubben lyckats träffa överenskommelse med SKK att arrangera en expertgranskning av länets jämthundsmodeller dagen före utställningen.
En samling blandformer infann sig till mönstring på lördagsmorgonen och drygt två tredjedelar gallrades bort som otypiska. Den återstående tredjedelen skulle nu samdömas med 34 stycken gråhundar. Bl a Rensbo-Boj, numera äldre och illa sargad av lodjur. Det kan inte ha varit en lätt uppgift för domare Cassel.
De tre första platserna gick till hundar av standardmodell, fjärde plats och första pris i öppen klass till extrema jämthundstyper. Minst sagt underligt.
B O Jahnsson skriver:
“Några veckor efter utställningen överlämnade SKK:s granskningskommitté sitt utlåtande huruvida det uppvisade jämthundsmaterialet motiverade ett särskiljande av raserna.
Det visade sig att man tagit som sin uppgift att nu gripa chansen att slutgiltigt stoppa allt tal om rasuppdelning. Jämthundens längre huvud, rektangulära kroppsprofil och lösare ringlade svans dömdes som anatomiska fel och de karakteristiska kind- och struptecknen visade på främmande blod”.
Efter denna råsop inleddes den avgörande striden.

Storåbränna
En energisk upplysningsverksamhet växte fram bland uppfödare och hundägare. På många håll i Jämtland avlades gärna bland rasvarianterna, många gånger av ren okunnighet, men nu blev inriktningen mer fastställd.
Främst bland jämthundsuppfödarna var tveklöst Storåbränna, en avsides by i norra länsdelen. Nästan alla jämthundsmodeller förde blod därifrån och “den stora, gamla sorten” spreds vidare. Men även så sent som 1960 fanns det fortfarande ett typmässigt förfall bland jämthundarna.
Det var då B O Jahnsson en vårdag kom åkande till Storåbränna fjällby och fick syn på King vid en stallknut. Han tvärbromsade och for ut och fotograferade denna uppenbarelse från en svunnen tid.
I utställningsringen på den tiden såg man antingen fjäderlätta, muskelfattiga “spindelapor” eller köttiga gårdvarar. Men i Storåbränna-King fanns allt man hade saknat så länge och som förskingrats under rasens enorma tillväxt.
Men hunden var då tio år gammal, med höger öga utsparkat av en älg och han kom allt för sent med i avelsarbetet med blodsmässigt lämpliga tikar. Han lämnade dock efter sig landskampsvinnaren Jämtlids Träff.
Ägare till båda var Allan Westerlund, en av de uppfödare som tog över då jämthunden räddades efter lång och seg kamp. Han ägde också Hotags Starke. Dessa tre hundar hade en speciell glans och vann många prov.

Jämten som draghund
Men nu tillbaka till 1940-talet. Som en skänk från ovan kommer nu Arméhundväsendet plötsligt in i jämthundshistorien och beslutar sig för att starta rationell uppfödning i stor skala av rasen med konsekvent tillvaratagande av typen!
Schäfern skulle fortsättningsvis användas som rapport- och sanitetshund, men som draghund ville man använda sig av jämten. Man tyckte att den kunde uthärda påfrestande strapatser på ett helt annat sätt än schäfern, den var helt enkelt starkare.
Spekulationerna om sammanslagning av de båda rasvarianterna var nu som bortblåst och 10 januari 1946 beslöt SKK:s styrelse att undersöka möjligheterna för en sådan uppdelning. Ur protokollet fanns motiveringen: “att den jämtländska gråhundstypen, vilken visat sig synnerligen framstående som draghund, nu omhändertagits av Arméhundväsendet, som redan införskaffat ett antal hundar i akt och mening att lägga upp en rationell avel.”
Vidare sas att man nyligen diskuterat en revidering av nu gällande standard, särskilt i fråga om storlek och färg, som skulle göra det möjligt även för den jämtska typen att inrymmas inom standardens ram.

Inventering av jämten
Gråhundsdomaren Axel Lindgren och den då 28-åriga B O Jahnsson påtog sig nu ansvaret för Spetshundklubbens inventeringsresor i länet.
Alla goda typexponenter bedömdes, noterades och prickades in på länskartan. Den 1 september 1946 anslöt sig Svenska Kennelklubbens representant, Carl Leuhusen till sällskapet.
Första anhalten var hos välkände uppfödaren Axel Olofsson i Åsarna. Hans främsta hundar var Pila-Britta och hennes mor Flisa.
De tre följande dagarna genomkorsades länet enligt en uppgjord plan till de i förväg inprickade gårdarna och Storåbränna var den nordliga slutstationen.
Nu var även Spetshundklubbens ordförande och sekreterare med. Vid avskedsmiddagen på Grand Hotel i Östersund talade Leuhusen om att han trodde att rasen skulle bli erkänd inom detta år.
B O Jahnsson berättar vidare:
“l min bokhylla hade jag Carl Leuhusens bok Rashundar i ord och bild, som jag som yngling fått tio år tidigare av min far.
Nu var tillfället inne att få Leuhusen att skriftligen intyga vad han tidigare på kvällen sagt i sitt tal. Det gjorde han också, på bokens försättsblad skrev han:
Efter att ha rest omkring i Jämtland med Bror Olof Jahnsson, Axel Lindgren, Thorsten Jonsson och Erik Fredriksson har jag kommit till full insikt om att det är ett fullt berättigat krav från jämtarna att få sitt landskaps speciella hund officiellt erkänd som fristående ras, Jämthunden."

Striden över
Så blev då äntligen jämthunden en egen ras den 21 november 1946. l Hundsport motiverar Leuhusen sin helomvändning i jämthundsfrågan med hur han blev mer och mer övertygad under sin resa då han fick tillfälle att träffa de utvalda hundarna.
“Jag styrktes gradvis ju mer jag såg och när jag sett Gräj i Lillsjöhögen och besökt Storåbränna där jag mötte Skytt 1022 PP och hela den övriga utomordentliga samlingen av jämna, ensartade, kraftiga spetstyper, då gav jag mig helt och fullt.”
Det femtioåriga kriget var slut. Åren därefter innebar hårt arbete för att förädla rasen och inte minst informera okunniga hundägare om vad det var för hundras de hade. Det hände att uppfödare anmälde valpkullar som endera “jämthund” eller “gråhund” utan att veta vilken grupp kullen egentligen tillhörde.
Arméhundväsendet fick också problem med sitt avelsmaterial. Storleken på hundarna var under medelnivå, men ännu värre var att bakhasen var för rak.
I djup snö blev det förödande och hundarna blev helt hjälplösa. Därför reviderades rasstandarden 1953. Den raka hasen var längre inte tillåten. Likaså strävade man mot en torrare och stramare jakthundstyp.
Jämthunden skulle vara en stark jakthund som tålde extremt hårt arbete i tuff terräng och då passade inte alltför tunga och köttiga modeller in. Lika illa som de glesa och tunna.

Höftledsdysplasin
l början på 1980-talet blossade en ny strid upp - älghundarnas höftledsproblem.
Avelsrådet Tage Wiklund hade gjort en undersökning om jämthundar som drabbats av höftledsdysplasi. Artikeln publicerades aldrig i Älghundsklubbens tidning. Den undersökningen fick Jaktmarker och Fiskevatten höra talas om och publicerade artikeln tillsammans med den heta listan på samtliga fjorton hundar med verifierad HD.
Det slog ju naturligtvis ner som en åskskräll. Dessutom visade det sig att av de tjugoåtta föräldradjuren kom tretton från Jämtälgens kennel, varav fyra direkt fallna efter Ujfix, en avelsmatador.
1984 konstaterade tidningen att 17,8 procent av jämthundarna och 12,3 procent av gråhundarna hade konstaterad HD och det visade hur angeläget det var att slå till bromsarna i avelsarbetet.

B O Jahnsson var spetshunddomare och chefredaktör på den fristående tidningen Jaktmarker & Fiskevatten. Genom hans rättframhet kom många underligheter upp till ytan och det var klart bidragande till att landet idag har en sån duglig jämthundstam med 1519 jämtar registrerade år 2022. En fjärdeplats bland populäraste hundraserna i Sverige.