Att ta bort hunden

Där står man med den ljuvliga valpen i famnen och livet är enkelt. Att ålderdomen kan vara komplicerad, att ålderstecknen kommer smygande, att man inte vet om symptomen är allvarliga eller inte. Det kan man naturligtvis inte begära av någon som aldrig varit med om det förut.
   Däremot kan man begära att det talas mer öppet om det. Att ta bort sin hund.

   Jag har målat mina hundar. Ja, inte på utsidan utan tecknat av dom i blyerts, målat akvarell och olja på duk. Jag har fotograferat hundratals bilder av dessa charmerande byrackor.
   De har varit med på vartenda evenemang – jakter, eftersök, jular, fjällturer och jobb. Med familjen, med vänner, grannar, bekanta och obekanta.
   Det är inte konstigt att man drabbas av någon slags identitetskris när en av dem inte finns längre! Man är liksom halv och ingen av vännerna vill tala om min hund som jag vill.

   Varje gång jag kom hem till min mamma såg jag teckningen av Morran som unghund. En bedårande, bortskämd liten dam som rymde vid de mest olämpliga tillfällen. Som vid ”godnattkissningen”, när doften av vilda djur svepte förbi nosen. Innan jag hann blinka for hon iväg. Kanske tänkte hon: ”Ett sånt tillfälle kan man bara inte missa”.
   Många nätter har jag sprungit i nattlinnet och tittat efter henne i köksfönstret, i sovrumsfönstret och ropat på henne från verandan. Vankat fram och tillbaka som en osalig ande. Gått och lagt mig och tänkt fula saker som att blir hon överkörd så vad är det med det… Farit upp ur sängen vid minsta ljud, men nej, ingen hund. Förbaskade hund!
   Framåt tretiden på natten brukade hon ha tröttnat på att jaga. Men se då gick det inte att komma och sätta sig på verandan och vänta på att bli insläppt. Då kom eftertankens kranka blekhet.
   ”Vad ska matte säga…jag får ju inte vara ute och jaga alldeles själv mitt i natten. Vad jag skäms. Jag sätter mig vid brevlådorna och skäller ståndskall. Då kommer kanske matte och hämtar mig!”
   Mycket riktigt, där kommer matte farande med fladdrande morgonrock.
   ”Hon ropar mitt namn, då är hon nog inte så arg utan vill att jag ska komma hem!”
   ”Vad roligt jag har haft…du borde varit med, matte. Men se inte så sur ut…är bara lite törstig…” Slafs, slafs ”och hungrig…någon godbit kvar från middagen?...inte det…får jag väl gå och lägga mig då…i sängen vid dina fötter, matte…kan du flytta dig lite mer diagonalt…bättre så”. Suuuck.

Morran, eller Afrodite som det står i stamtavlan var min allra första hund. När hon var tre månader jagade vi morkullor på sommarkvällarna, det var på den tiden de var lovliga. En morkulla försvann, men Morran visade med nosen var den fanns, under en gran. Men hon vägrade apportera den.
   Hon var en envis lady och oerhört energisk, en working spaniel av bästa sort. Perfekt stöthund med klart och tydligt skall. Hon drev hare, rådjur och älg i full galopp, i cirka fem minuter. Sen kom hon tillbaka och man kunde fortsätta jakten i en annan såt.
   Vid sex månaders ålder sköts hennes första råbock på drev. Hon förföljde det efter skottet till det la sig. Då skällde hon ståndskall och det var lätt att hitta.
   När hon var tre år gick jag en lydnadskurs och en eftersökskurs. Då först började jag inse hennes resurser. Hon visste naturligtvis allting om skogen och viltet, det var bara jag som inte kunde läsa hennes signaler. Jag kände mig väldigt okunnig och bestämde mig för att ägna mer tid åt henne.
   Hennes favorit var sonen i huset, som var femton när hon kom till oss. De busade, klättrade i träd (han firade upp henne med rep), cyklade i skogen (där lärde hon sig att jaga, för sonen hade inte alltid ögonen på henne) och vandrade över isen (hon kom hem en timme efter honom, full med kardborrar och kaveldun).
   Men ungdomar lämnar ju så småningom hemmet och där satt hon på sin pinnstol vid fönstret och tittade ut. Varje igenkännande ljud, som skolbussen eller någon motorcykel fick henne att stormskälla vid dörren, i hopp om att det var den förlorade sonen.

Då var det dags för nästa fas. Morran skulle få valpar.

En hanhund skulle utses, hon skulle HD-röntgas och ögonlysas. Allt gick som smort och nu väntade vi bara på löpningen. Januari…februari…nu var jaktsäsongen slut och i början på mars började hon löpa. Då var ett reportagejobb inbokat på Vapenmässan i Nürnberg.
Nu var goda råd dyra. Skulle jag hinna få tiken betäckt innan löpet var över. Efter att ha landat på Arlanda hämtade jag upp hanhunden Billy i Uppsala. Han kunde få bo hos oss några dagar, tyckte hans familj, så att de kunde vänja sig vid varann. Men det blev aldrig några problem, Morran föll pladask för honom. Och röntgenbilderna en månad senare visade att det hade blivit valpar.
   En måndagkväll i mitten på maj tittade första valpen ut. Vid tretiden på morgonen var allt klart: tre hanar och tre tikar. Ett nytt liv började för både Morran och mig.

   Som egenföretagare kunde jag välja mina jobb och jag kunde helhjärtat ägna mig åt valparna hela sommaren. För Morrans del blev det ansträngande, för hon var alldeles för snäll. Hon fräste aldrig ifrån när valparna hängde i spenarna under avvänjningstiden och till slut fick hon medicin för att få mjölken att sina.
   En av hanvalparna började halta vid sex veckors ålder. Vi röntgade hans tassar och den högra uppvisade en defekt. Det var ett ben som inte såg ut som det skulle. Veterinären rådde mig att avliva den, för den skulle kunna få problem med andra hundar, senare i livet. Bli trakasserad och kanske skulle han då bli aggressiv.
   Att fatta ett beslut är inte så svårt, men att stå där med den döda, lilla kroppen av en underbart söt och snäll valp, det gör lika ont som att ta bort en gammal hund. Tårarna ville aldrig ta slut.
   Nu var det fem vackra valpar kvar, fyra såldes till vänner och bekanta, en blev sällskapsdam här hemma till Morran. Tre av valparna blev lika duktiga stöthundar som sin mor, två blev fågelspecialister, som hanhunden.

Åren gick och några ålderstecken kom inte förrän i nioårsåldern med grå strån på ögonkanterna, en begynnande gråstarr och försämrad hörsel. Vid tio års ålder opererades hon akut för livmoderinflammation, en inte alltför ovanlig åkomma hos dagens tikar. Allt gick väl och det var som att få tillbaka unghunden Morran. Pigg och glad började hon hoppa högt igen. När hon var yngre kunde vi slänga upp en näve gräs och hon hoppade två meter rakt upp och fångade det. Vi har många roliga bilder på ”den flygande hunden”.

   Tolv år gammal började hon läcka urin, lite då och då. Hon sov mycket. Vi bestämde oss för att avsluta hundförsäkringen. Tänkte att om det händer något allvarligt så skulle det då vara lättare att avliva henne, istället för att utsätta henne för nya operationer. Hennes tid som jakthund var ju över och det var det som hon gillade mest.
   Under hela vintern hade hon besvär att gå i trappor och hoppa upp i sin fåtölj. Ibland gick det bra, ibland inte. Då blängde hon uppgivet på oss.
   Men närheten till henne blev fantastisk det sista året. Hon visade fullständig tillit. Det kändes stort att få ta hand om henne, denna annorlunda och personliga jakthund.
   Nu var det hennes tur att vanka av och an på kvällarna. Ut i köket för att dricka vatten, en sväng förbi vardagsrummet för att se att vi satt framför tv´n och sedan med möda trappsteg för trappsteg till övervåningen.
   Så där höll hon på fyra, fem gånger varje kväll. Eftersom hon inte hörde något och såg dåligt var närheten till oss viktig.
   Hon propsade på att ligga i min säng. Jag skulle ligga på sidan med benen uppdragna lite så att det bildades ett tomrum mellan ben och armar. Där skulle Morran ligga, kurrande som en katt och somna med en ljudlig suck.
   Under nattens gång kunde hon ramla ner ur sängen. Då vaknade hon och la sig på det svala golvet en liten stund, sedan på mattan, hässjande av värme. Det var inte lätt för mig att få någon sammanhängande sömn.

Jag trodde inte att hon skulle överleva vintern. Men en sista jakt i snön med sonen livade upp henne och hon fyllde tretton i april.
Första veckan i maj skulle jag gå en målarkurs. Mitt liv höll återigen på att förändras efter min fars död. De kommande åren skulle många nära och kära gå bort och måleriet blev en ventil för mig.
   Morran kände säkert av att många rutiner förändrades och för gamla hundar, liksom för gamla människor, kan det vara droppen. När jag hade åkt iväg berättade husse att båda hundarna hade blivit konstiga på natten, kräkts och gjort ifrån sig i vardagsrummet!
Min gamla mamma hade hundarna kommande tre dagar. Hon berättade när jag kom hem att Morran inte ville äta eller dricka och dessutom lutade hon huvudet på sned.
   Jag funderade på om hon hade fått inflammation på balansnerven. Provade att ge henne en kvarts Ipren och ja, sämre blev det väl inte. Men hon raglade, tog snedsteg och tyckte inte om att man tog över magen.

   Måndag morgon, telefonkö i evigheter till djursjukhuset. Tisdag blir Morran undersökt av en inkännande veterinär. Det gör henne lite mer tillgänglig, för djursjukhus är inget som hon gillar efter tidigare besök.
   Veterinären undrar lite över att vi inte har henne försäkrad, för djursjukhuset har ju alla resurser för vård. Men vi kom överens om att skulle vi kunna se något i hennes öra, måste det spolas först. Och det kunde ske först på torsdag. Vi sköt upp hundens lidande, nej, så var det nog inte, hon var nog mest förvirrad.
   När jag lämnar henne på kliniken torsdag morgon har jag onda aningar. Jag hinner knappt hem förrän veterinären ringer.
   ”Vi kommer inte att se något även om vi spolar öronen”, säger hon. ”hon måste skiktröntgas”.
   ”Och det kostar?”, frågar jag.
   ”Cirka sex tusen kronor”, får jag till svar.
   Det närmar sig avgörandets minut och jag förklarar återigen att vi inte har någon försäkring. Dessutom har vi röntgat mage och rygg vid förra besöket och konstaterat att ryggen är sned och att hon skulle behöva gå på smärtstillande resten av livet.
Vi pratar fram och tillbaka och hon förstår mitt dilemma.
   ”Jag tycker inte det vore något fel om du vill ta bort hunden nu”, säger hon på sin finlandssvenska. Lugnt och sakligt. Det var det moraliska stöd jag behövde för att våga säga orden:
   ”Då tar vi bort henne”.
   Men jag vågade inte vara med henne in i det sista, det smärtar mig att jag var en sån fegis. Vågade inte ens åka till djursjukhuset för att ta hem henne i en kartong, det gjorde husse. Hon satt i mitt hjärta och det var svårt att ta in det som hänt.

Morran fick sin grav under lönnen i trädgården. Där har även hennes dotter fått sin vila. Och om några år är det dags för nästa hund. Men mitt i all sorg så kändes det skönt att Morran fick sin grav här hemma. Att alla hundarna har sin viloplats här. Döden har fått ett ansikte i form av några stenar och lite blommor under en lönn. Och en urna där rödhaken sitter ibland.