Hur jag blev jägare

Många föds in i jakten genom föräldrar och släkt. Det gjorde inte jag, visste knappt vad jakt var i min uppväxtmiljö med en pappa som var försäljningschef på Electrolux. Han hade gjort en s k klassresa från en fattig bruksarbetarfamilj till att bli en välavlönad försäljare av vitvaror. Där tog hans drömmar slut. Men i sitt hjärta bar han med sig barndomens skogar i Kolmården och de män som jobbade där och som han beundrade, skogvaktaren och jägmästaren.

   Mitt tecknande började tidigt. 1954 började jag skolan och lärde mig snabbt att läsa. Bokstäver var så vackra och jag tänkte att man kunde teckna och måla dem. Fantasin var det inget fel på. Likaså kläder som jag ritade till pappersdockorna och som min mamma sedan sydde till mig. Nästa steg var alla husdrömmar, som också kom ut på pappret i form av ritningar. Då närde jag en dröm om att bli arkitekt.
   En dag i femte klass skulle vi rita något som handlade om landskapet Västergötland. Jag plockade fram bilder och texter som jag tecknade av och min fröken blev glad och förvånad över resultatet. Så säljande reklammaterial! Min första grafiska formgivning hade sett dagens ljus, fast det visste jag inte om. Jag hade aldrig hört talas om det ordet och det visste väl knappt någon annan heller. För de som höll på med annonser och trycksaker befann sig i en uråldrig miljö där texter sattes av typografer, för hand med blytyper för att sedan kunna tryckas i tryckpressar. Precis som på Gutenbergs tid, på 1400-talet. Han som uppfann tryckpressen.

   Från folkskolan fortsatte jag till gymnasieförberedande skola, årskurs 7-9. Det var en ny utbildningsform, tidigare hette det realskolan. De första två åren gick hyfsat och ingen tänkte annat än att jag skulle fortsätta över till gymnasiet. Tredje året slutade jag läsa läxorna och ägnade mig åt uteliv med kompisar. Alla var arga på mig. Mina lärare suckade över att jag slängde bort mitt liv, min pappa skulle göra mig arvslös. Det var hot och böner varje dag tills betyget kom. Jag kom inte ens in på gymnasiet! Nu fick jag stå där med skammen och skickades iväg på arbete, hela sommaren. Men partylivet fortsatte och till hösten måste jag göra något.
   Det fanns en flickskola i stan på den tiden. Jag stegade upp till rektorn, en snäll gammal kvinna och frågade om det fanns plats för mig. Jo, det skulle gå bra. Jag kunde gå de två sista åren där och då skulle jag få ett avslutningsbetyg som motsvarade något mellan realen och studenten. Dom två åren var min räddning, för efter det visste jag plötsligt vad jag ville göra. Med ett avgångsbetyg med stort A i teckning kunde jag söka in på Berghs Reklamskola i Stockholm. Framtiden var räddad.

   Det var alldeles fantastiska år. Innan jag kom in på skolan hade jag under ett och ett halvt år arbetat på ett litet tryckeri, för att lära mig mer om att göra original, fota i ateljékameran, repro och tryckteknik. Saker som jag hade stor användning av här. Jag gick på dagkursen och utbildade mig till illustrations- och modetecknare. På kvällskurserna gick elever som läste marknadsföring. Som slutprov på de två åren sammanfördes vi med kvällseleverna och skulle göra en reklamkampanj tillsammans. Jag och en kvinna, som jobbade på ICAs provkök skulle sälja in och lansera lammkött. Min uppgift var att bistå med det praktiska arbetet, d v s göra annonser, logotyper och förpackningar. Med det material som vi fick fram kunde min medtävlare från kvällskursen gå ut som kursetta.
   Mina klasskamrater valde att stanna kvar i Stockholm, på reklambyråer och veckotidningar. Jag åkte hem, tog mina arbetsprover och visade upp på reklambyråer, tidningar och tryckerier här i stan. Det blev napp på ett stort, modernt tryckeri som just hade inrättat en tecknarstuga. Där jobbade jag i sex år tills jag fick barn. För att kunna vara hemma med sonen tyckte chefen att jag skulle starta eget företag. Jag fick ta med mig jobben från tryckeriet och startade min enskilda firma här hemma i den nybyggda ateljén. Det låter som en idyll att jobba från hemmet, men krävde hårt arbete och sena kvällar. Dagis var inte uppfunnet. Far- och morföräldrar fick rycka in som barnvakt då och då.

Under de här åren utvecklades den grafiska industrin alldeles enormt. Den gamla blysättningen ersattes med fotosättning i datorer, en inte helt enkel omställning för de gamla typograferna. För oss som gjorde layouter var vi alltid sugna på nya typsnitt och det fanns inte i datorerna. Där fanns de gamla gängse typsnitten från 1700-talet som Garamond, Baskerville, Bodoni (uppkallade efter den bokstavstecknare som tecknat dem) och lite modernare från mitten av 1900-talet, som Helvetica (1957) och Times (1932). Därför använde vi oss av “gnuggisar” i rubrikerna. Alltså självhäftande bokstäver som fanns i en mängd olika stilar och utföranden. Metoden att göra layouter på den tiden var klipp och klistra. Diabilderna fotograferades av i en reprokamera, framkallades och klistrades in på sidarket tillsammans med texten, som sedan användes som underlag för originalmonteringen på repron. Därefter fotades det av på film, monterades och så gjorde man en tryckplåt.
   Hela den här processen inom grafiska industrin ligger till grund för dagens Mac-datorer. Den första datorn som kallades Macintosh introducerades 1984 och gjorde att trycktekniken tog ett jättekliv in i dagens samhälle. Jag hade galet mycket jobb på den tiden eftersom att jag förstod mig på det nya sättet att jobba. Och tjänade bra, mycket mer än jag någonsin gjort senare i livet.

   Tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten hade jag börjat göra layouter till redan 1969, när jag började på tryckeriet. Det var en liten svartvit tidning, upplagan låg väl på ca 30 000 ex. Men den var populär i jaktkretsar och den äldre generationens favorit. Jag hade gift in mig i en jagande släkt och började följa med ut på jakt. Det var spännande och inte var jag särskilt rädd för skogen eller djuren, eller tyckte blod var otäckt. Jag började t o m klaga på styckningen. Men det skulle jag inte gjort. “Då kan du göra ett eget styckningsschema” var svaret jag fick (vilket jag också gjorde några år senare, tillsammans med en gammal styckmästare).

   “Är det inte dags för dig att ha en egen bössa” var nästa fråga. Det här var ju inte särskilt vanligt, att tjejer fick jaga eller överhuvudtaget jobba på en jakttidning. Men det mötte inget motstånd i min familj eller på redaktionen och vapenlicens var inte svårt att få. Det var bara en markägare som skrev på licensansökan och plötsligt hade jag ett hagelvapen kal 12.

   Med fler prenumeranter kunde tidningen nu börja tryckas i 4-färg och fler medarbetare dök upp. Upplagan sköt i höjden och reklampengar satsades på kampanjer för att få nya prenumeranter. Som mest var upplagan uppe i 78 000 ex! Det var mycket för ett så udda fritidsintresse som jakt och fiske. Men det hängde även ihop med den tiden, att det kom nya intressanta bössor, kikarsikten, jaktkläder och för att inte tala om matböcker som tillagade viltkött på ett nytt sätt.
   I England hade man Game Fairs, jaktutställningar och det skulle vi ha i Sverige också. 1975 var den första på Elmia Game Fair i Jönköping, 1977 nästa och nu skulle man satsa stort. Jag fick uppdraget och skissade upp montern hur den skulle se ut, med alla medarbetare, handgjorda skyltar, jakttroféer, försäljning. De här åren i slutet av 70-talet var min lyckligaste tid. 30 år gammal och hade världens bästa jobb. Men det skulle snart ändras när den äldre generationen gick i pension och nya kvastar skulle sopa.

   Jag fick verkligen ta mig en funderare om jag ville vara i den här miljön, med jakt och slakt. Och dessutom konkurrera med jämnåriga, stöddiga killar. Men jag hade läst tillräckligt mycket i tidningen om vad det innebar och egentligen passade det mitt sätt att vara. Där fanns äventyret men också en sund livsinställning till djur och natur för en allvarligt sinnad person som jag. Att ägna sig åt jakt och ta alla konsekvenser som uppstår, fick mig att växa oerhört mycket. Partylivet var jag ju redan färdig med, så varför inte.